AI
AI har förändrat sättet vi arbetar med UX på väldigt kort tid. Vi kan generera gränssnitt på några minuter, analysera stora mängder information, skapa komponenter, skriva copy och få förslag på användarflöden innan vi ens hunnit öppna vårt designverktyg. Det är imponerande. Men det finns en risk när snabbheten börjar förväxlas med kompetens.
Jag ser allt oftare en föreställning om att AI kan göra stora delar av UX-designerns arbete, och i förlängningen kanske till och med ersätta rollen. Efter att själv ha arbetat allt mer med AI tror jag snarare att verkligheten är mer komplicerad. AI kan göra väldigt mycket, men den kan inte ta ansvar för om det den skapar faktiskt fungerar för människan som ska använda det.
När AI gjorde 80 procent av jobbet
När jag byggde min egen hemsida använde jag AI genom stora delar av processen. Den hjälpte mig att visualisera idéer, skapa komponenter och bygga upp stora delar av webbplatsen. På väldigt kort tid kunde jag gå från en tanke till något som faktiskt gick att se och interagera med. Om jag skulle uppskatta det grovt gjorde AI kanske 80 procent av själva byggandet. Det låter fantastiskt. Problemet var de sista 20 procenten. Där började det riktiga arbetet.
Komponenter som såg rätt ut men inte fungerade när viewporten förändrades. Navigation som fungerade i ett läge men inte i ett annat. Containers med fel beteende. Text som bröt layouten. Spacing som tekniskt sett var konsekvent men visuellt kändes fel. Och mängder av små beslut där det inte fanns ett objektivt rätt svar.
Är hierarkin tillräckligt tydlig? Förstår användaren vad som går att klicka på? Kommer den här interaktionen kännas naturlig? Det är här skillnaden mellan att producera ett gränssnitt och att designa en användarupplevelse blir tydlig. AI kunde bygga. Jag behövde bedöma.
AI är väldigt bra på att ge svar
Det är också en av teknikens största svagheter. AI är byggd för att ge oss något. Frågar jag efter en lösning på ett UX-problem får jag sannolikt en lösning. Ber jag om ett checkoutflöde får jag ett checkoutflöde. Ber jag den förbättra en navigation kommer den föreslå en förbättrad navigation. Men UX handlar ofta om att ställa frågan som kommer innan lösningen.
Varför har användaren svårt att hitta? Behöver den här funktionen överhuvudtaget finnas? Vilket problem försöker vi egentligen lösa?
En människa är motsägelsefull. Vi säger en sak i en intervju och gör något annat när vi använder produkten. Vi är stressade, distraherade, ovana, trötta eller rädda för att göra fel. Den kontexten går inte alltid att läsa ur ett gränssnitt, och det är just den kontexten UX behöver förstå.
Tillgänglighet gör begränsningen ännu tydligare
Samma problem blir ännu mer uppenbart när vi pratar om digital tillgänglighet. Idag finns fantastiska automatiserade verktyg. Vi kan kontrollera kontraster, hitta saknade labels, identifiera vissa semantiska problem och upptäcka en mängd tekniska WCAG-brister på några sekunder. AI kan dessutom hjälpa till att tolka resultaten. Det ska vi använda. Men en automatiserad kontroll kan inte ensam avgöra om en digital tjänst faktiskt är tillgänglig.
Ett formulär kan uppfylla en lång rad tekniska krav och fortfarande vara oerhört svårt att använda. En skärmläsare kanske kan läsa alla element på sidan, men i vilken ordning? Vad händer med fokus när en modal öppnas? Är felmeddelandet tekniskt korrekt men kognitivt obegripligt?
Det går att automatisera delar av kontrollen, men det går inte att automatisera hela upplevelsen. För att granska ett komplext flöde behöver någon faktiskt följa det, förstå interaktionerna och kunna bedöma konsekvenserna för olika människor och olika förutsättningar. Tillgänglighet är därför ett bra exempel på skillnaden mellan compliance och usability. Att en maskin inte hittar ett fel betyder inte automatiskt att en människa inte kommer att göra det.
Problemet är kanske inte AI, utan hur mycket vi litar på den
Jag tror därför inte att den viktigaste diskussionen handlar om huruvida UX-designers kommer att ersättas av AI. En mer intressant fråga är vad som händer när organisationer börjar behandla AI-genererade resultat som färdiga resultat. För när det blir väldigt billigt att producera lösningar blir det också väldigt lätt att producera dåliga lösningar. Tio minuter kan plötsligt ge fem olika gränssnitt. Men någon måste fortfarande avgöra vilket av dem som löser rätt problem. Kanske inget av dem gör det. Och ju enklare det blir att skapa, desto viktigare blir förmågan att välja bort.
Sparar AI verkligen tid?
Både ja och nej. I min egen process har AI sparat enormt mycket tid på vissa saker. Jag hade aldrig kunnat bygga och testa idéer i samma tempo utan den.
Samtidigt har jag lagt många timmar på att korrigera sådant som vid första anblick såg färdigt ut. Därför tror jag att det är fel att bara mäta AI i hur många arbetstimmar den kan eliminera. Den stora vinsten är kanske istället hur mycket mer vi kan utforska under samma tid. Jag kan gå från idé till prototyp snabbare. Jag kan testa fler riktningar. Jag kan visualisera något innan jag investerar mycket tid i det. Jag kan automatisera repetitiva delar av arbetet och lägga mer tid på analys, research och kvalitetssäkring. Det är där AI blir riktigt intressant för UX. Inte när den ersätter designerns tänkande, utan när den frigör utrymme för mer av det.
De sista 20 procenten kan vara de viktigaste
Det är lätt att titta på ett AI-genererat gränssnitt och tänka att arbetet nästan är klart. Kanske är 80 procent faktiskt klart, men UX är inte en procentsats av hur många komponenter som finns på skärmen. De sista 20 procenten kan innehålla besluten som avgör om någon förstår tjänsten, lyckas genomföra sin uppgift, vågar trycka på knappen eller kan använda produkten överhuvudtaget. AI kommer utan tvekan fortsätta förändra vårt arbete. Jag hoppas att den gör ännu mer av produktionen åt oss. Men det gör inte mänsklig UX-kompetens mindre relevant. Det förändrar var den behövs. När vem som helst kan generera ett gränssnitt på några minuter blir den verkliga kompetensen inte längre bara att kunna skapa. Den blir att kunna förstå, ifrågasätta och avgöra vad som faktiskt är bra.